Freke är min första egna hund, så vissa saker är helt nya. Att kasta sig ut i hundägarskap är en stor grej, sen att jag valde en ras som kan vara lite speciell gjorde det hela lite svårare. Men jag har aldrig ångrat mig. Inte när hans dåliga upplevelser som valp gjorde att han inte gick att ha på utställningar. Inte när han inte gick att ha hemma hos andra när det var mycket folk. Inte ens när han i sin panik riktade om sitt beteende mot annat. Aldrig. Jag kommer aldrig ångra mig OCH jag kommer aldrig ge upp.
Jag har kämpat som en tok för att få honom att lita på människor igen. Att få honom att förstå att inte alla vill honom illa. Det har varit svårt. Speciellt med tanke på att det med jämna mellanrum hänt något dåligt igen. Nu senast blev han väldigt illa behandlad både fysiskt och mentalt av en person som jag trodde det gick att lita på. Tji vad jag bedrog mig..
Hur som, så har Freke nu blivit 2 år. "Vuxen". Nu senaste månaden har jag sett en förändring i honom. En positiv sådan. Jag såg det först i Kista, sättet han hanterade domaren på. Glatt bemötande och oberörd av hanteringen. Sen var det på lydnadskursen. Det började med att han fäste sig direkt vid en av deltagarna vid första träffen, sen blev de kompisar. I fikapausen brukar Freke stå under bordet med huvudet i hans knä och bli kliad i ansiktet och gosad med. Han tar även en sväng till varje deltagare och får sig lite gos.
Idag efter vår långpromenad var vi precis framme vid bilen och skulle åka hem när det kom tre kvinnor som skulle in i en bil några rutor bort. Freke blev jättenyfiken och drog lite mot dem, de ställde sig och tittade på honom och kallade honom en massa mysiga smeknamn och frågade om de fick hälsa. Jag gick fram med Freke och han gick glatt fram till alla tre och viftade på svansen och pussade på dem allihop, han gick igenom deras väskor och kollade efter godis deras fickor. Kvinnorna satt liksom runt honom och han bara stod där i mitten och viftade på svansen medan de fick klappa och gosa med "nallebjörnen".
Det känns så bra. Att ha en hund som går fram till (de flesta) människor och visar med hela sin kropp att han gillar det. Äntligen känns det som att all träning har varit värd det. Alla tårar och svordomar. Jag har alltid haft min mysiga, pussiga lilleman. Men nu kanske andra kan få uppleva honom också! Visst kommer det säkert stunder då det går mindre bra och vi kommer säkerligen träffa på folk som han inte gillar. Men vad gör det, matte gillar inte alla hon möter heller ;)
Jag har kämpat som en tok för att få honom att lita på människor igen. Att få honom att förstå att inte alla vill honom illa. Det har varit svårt. Speciellt med tanke på att det med jämna mellanrum hänt något dåligt igen. Nu senast blev han väldigt illa behandlad både fysiskt och mentalt av en person som jag trodde det gick att lita på. Tji vad jag bedrog mig..
Hur som, så har Freke nu blivit 2 år. "Vuxen". Nu senaste månaden har jag sett en förändring i honom. En positiv sådan. Jag såg det först i Kista, sättet han hanterade domaren på. Glatt bemötande och oberörd av hanteringen. Sen var det på lydnadskursen. Det började med att han fäste sig direkt vid en av deltagarna vid första träffen, sen blev de kompisar. I fikapausen brukar Freke stå under bordet med huvudet i hans knä och bli kliad i ansiktet och gosad med. Han tar även en sväng till varje deltagare och får sig lite gos.
Idag efter vår långpromenad var vi precis framme vid bilen och skulle åka hem när det kom tre kvinnor som skulle in i en bil några rutor bort. Freke blev jättenyfiken och drog lite mot dem, de ställde sig och tittade på honom och kallade honom en massa mysiga smeknamn och frågade om de fick hälsa. Jag gick fram med Freke och han gick glatt fram till alla tre och viftade på svansen och pussade på dem allihop, han gick igenom deras väskor och kollade efter godis deras fickor. Kvinnorna satt liksom runt honom och han bara stod där i mitten och viftade på svansen medan de fick klappa och gosa med "nallebjörnen".
Det känns så bra. Att ha en hund som går fram till (de flesta) människor och visar med hela sin kropp att han gillar det. Äntligen känns det som att all träning har varit värd det. Alla tårar och svordomar. Jag har alltid haft min mysiga, pussiga lilleman. Men nu kanske andra kan få uppleva honom också! Visst kommer det säkert stunder då det går mindre bra och vi kommer säkerligen träffa på folk som han inte gillar. Men vad gör det, matte gillar inte alla hon möter heller ;)